Bland kristaller och andliga berg i Namibia

Vi har nått Namibia på vår resa i Södra Afrika och befinner oss just nu i en liten stad vid kusten som heter Schakopmund. En turistort med starka tyska traditioner. Hotell och gator bär alla tyska namn.

Till en början kände vi oss litet malplacerade. Vi hade kommit till en stad med en extremt modern och till stora delar exklusiv arkitektur. Och även om arkitekturen i sig var både vacker och intressent kunde vi inte låta bli att fråga oss; Var finns Namibia?

Vi befann oss på en plats och i en miljö som man skulle ha kunnat finna var som helst i världen.

Senare förstod vi att man bara behövde åka en liten bit in i landet för att möta ett helt annat landskap. Där väntade oändliga ökenområden och urgamla berg. Där möttes vi av ett inflöde av kosmisk energi som aldrig varit särskilt kontaminerad av mänsklig hand. Fantastiska möten mellan ren sand och klar himmel. Också i vissa fall mellan ren sand och ett vidsträckt hav.

När den första förvirringen lagt sig kände vi en starkare dragning till landet. Vi hade kommit till Namibia för att lära om Namibiska kristaller. Min man Gary har en kontakt här, Tony Raw, som säljer kristaller och som har mycket att berätta om de Namibiska kristallernas effekt på vårt mänskliga medvetande. Tony menar att kristallerna är kosmiska instrument och att de har en särskild funktion nu i den här tiden. Han har djup respekt för deras påverkan och betonar vikten av att hålla dem rena borta från lågfrekventa tankar eller ord.

De Namibiska kristallerna anses vara bland de äldsta i världen och sägs innehålla koder för Jordens tidiga medvetande och historia. Koder för den gudomliga planen. Genom sin renhet och höga frekvens anses de kunna hjälpa oss att aktivera aspekter av vårt eget högre medvetande och vibration. Varje kristall är genom sin speciella geometriska uppbyggnad behäftad med specifika egenskaper som gör dem möjliga att använda för olika syften.

Tony tog oss till ett område ett stycke in i landet där man bryter kristaller. Det handlade om några timmars bilfärd i en fyrhjulsdriven jeep på vägar som egentligen inte var några vägar. In i ett ökenlandskap som tycktes sakna gränser men som till slut ändå ledde oss in i ett område med mer solida berg. Vi väckte vi upp både zebror, gaseller och andra mindre djur längs vägen. Bilfärden var ett äventyr i sig. Under de första morgontimmarna hann vi också se solen gå upp över sanddynorna.

Till slut kom vi till en ”camp” där man arbetar med att gräva upp kristaller. Vi kunde se hur man försiktigt hackade sig in i berget. Tålmodigt och uthålligt. Allt för att inte skada de kristaller som eventuellt skulle kunna finnas där. Tony berättade att många av arbetarna har byggt upp en psykisk kontakt med kristallerna som gör att de intuitivt vet var man skall leta. Det var fascinerande att se och vi fick chans att köpa några väldigt unika kristaller.

Efter besöket på ”campen” åkte vi till ett heligt och väldigt sägenomspunnet berg, ”Brandberg”. För ursprungsinvånarna har Brandberg alltid varit ”Gudarnas berg” och inte minst under Jordens tidiga historia anses berget ha haft stor kosmisk betydelse då det var en hemvist för ”de riktigt stora ljusvarelserna” och en plats för möten mellan besökare från olika stjärnsystem. Berget sägs också vara en portal till underjordiska civilisationer. Vi stannade till för att se om vi kunde få kontakt. Upplevelserna lät inte vänta på sig.

Det här var den chans som Gary och jag hade letat efter. Vi slogs av bergets ursprunglighet och kraft men tyckte oss också kunna märka att det nu verkade befinna sig i ett tillstånd av vila. Som ett gammalt halvt övergivet hus. Vi bad om att få tränga in i berget.

Jag fick genast kontakt med det inre av berget och kom in i ett utrymme uppbyggt av kristall med både egna vattendrag och grön växtlighet. Det gick till och med urskilja ett litet vattenfall. Väl inne i rummet märkte jag plötsligt hur jag helt absorberades av väggarna för att till slut bli en totalt integrerad del av dem. Det stod klart för mig att skälet för min närvaro här var att etablera en förbindelse mellan det här berget och andra kristallina underjordiska områden som vi varit i kontakt med. Tydliga budskap trängde fram om hur jag besökt den här platsen tidigare under Jordens tidiga historia. Då som ljusvarelse och kosmisk budbärare. ”Nu kommer du igen, återigen som budbärare, men på ett annat sätt.” Bland ljusvarelserna från den ursprungliga tiden kunde jag identifiera Amorah Quan Yin. Gudinnan Antares mångdimensionella flamma förankrades också spontant i berget som ett sätt att förbinda ett gudomligt område på planeten med ett annat.

Under tiden arbetade Gary med att öppna bergets litet förstelnade energetiska fält. Han visualiserade ett berg som levde och trängde in i en ny identitet för en ny era. En identitet som återknöt de ursprungliga tillstånden med nutiden så att de båda kunde komma samman som en Enhet. En ring av gyllene ljus bildades runt hela berget och en balanserande axel växte fram ur dess mitt. Från kosmos flödade det ljus in som långsamt förvandlade det inre av berget. En flamma växte fram i hjärtat av rummet och spred ett allt starkare ljus inifrån och ut. Gyllene flammor sprängde därefter fram på flera ställen – en spontan eld som spreds inifrån.

Vi satt där och tittade igen på berget. Visst var det samma berg för våra ögon, men det var ett annat berg i vår psykiska vision och i våra hjärtan. Det öppnade sig och kom ut ur sitt skal. Vad kommer berget att visa i framtiden? Kommer andra att hitta hit för att dela med sig av sig själva till detta berg?

Det blev en guppig resa tillbaka ut ur öknen, men vilken plats det är! Under resan berättade Tony för oss att vi hade kört samma väg som han åkt med Amorah Quan Yin för över femton år sedan.